"AMERIKANERNAS ENTRÈ"
Några ord om orsakerna till att Solna tog hit en amerikansk coach säsongen 1972-1973
1959 startade Solna IF en basketsektion.
Säsongen 1963-1964 var Solna´s första i högsta serien.
Från den säsongen fram till 1972-73 hade Alvik vunnit samtliga SM-guld utom ett, Hälsingborg 1968-1969.
Alvik var värvningsbenägna dessutom var klubben naturligtvis attraktiv för bra spelare som ville ha en möjlighet att vinna ett SM eller spela Europacupspel etc. Hälsingborg värvade också gärna i slutet av 60-talet.
Solna präglades mer av ”egna produkter”.
Alviks dominans syntes obrytbar och Kristofer Hahne insåg detta och det skulle öppnas nya möjligheter.
Under det tidiga 70-talet ändrade RF reglerna kring utländska spelare och deras möjlighet att spela om ett svenskt mästerskap. Tidigare fick inga utländska medborgare göra detta.
Nu blev detta möjligt, men med en karenstid på 2 mån, d.v.s. spelaren behövde vara i Sverige i 2 mån.
innan han fick spela.
Solna och Kristofer Hahne hade goda kontakter med USA och klubben hade haft ett flertal utbyten med
Jim McGregors lag som turnerat i Sverige, (Gulf All-stars, Levis All-stars, Gillette All-stars).
Idén om att ta hit en spelare eller coach växte.
Det viktiga var att få över någon med en god basketkunskap och med den "rätta" personligheten.
Det blev en spelande coach som hette Ed. Klimkowski, från New York.
Nedan berättar Solna IF´s klubbdirektör - Kristofer Hahne
Turistande amerikaner kunde ibland deltaga i uppvisningsmatcher eller europacupmatcher.
De kunde också spela i lägre serier.
För matcher om svenskt mästerskap gällde dock ända fram till 1972 att man måste vara svensk medborgare.
Vi lyckades få Basketförbundet att motionera till Riksidrottsmötet 1972 om en ändring som innebar att 2 utländska medborgare efter en 2-månaders karens fick deltaga i spel i högsta ligan.
Under sommaren 1972 var jag i kontakt med Kenny Grant. Kenny hade under flera år turnerat i Europa med lag av amerikanska fd collegespelare. Turnéerna arrangerades av en fd collegecoach Jim Mc Gregor. Man spelade uppvisningsmatcher mot klubblag. Vi hade under flera år arrangerat matcher mot Gulf All stars i Solna.
När nu möjligheten att knyta amerikaner till herrlaget öppnade sig, såg jag en möjlighet att bryta Alviks hegenomi genom att föra nya impulser till klubben. Kenny var trött på resandet och blev intresserad av erbjudandet att spela för Solna. Efter några veckor hörde han dock av sig. Jim Mc Gregor hade en turné till Kina på gång och Kenny ville inte missa tillfället att få besöka Kina, som vid den tiden var en unik möjlighet.
Då tog jag kontakt med min svåger Gerald Lawrence. Jerry som alltså är gift med min syster hade varit en toppspelare och lagkapten för S:t Johns University på 50-talet. Han hade spelat med och mot spelare som nu var framträdande coacher. Hans kontaktnät var enormt.
(Jerry har sedan i flera omgångar varit läkare för USA:s landslag herrar och damer).
Efter några veckor hörde Jerry av sig. Han hade fått fina rekommendationer för en ung spelare Ed Klimkowski, som hade spelat för CW Post. Ed hade i highschool för övrigt spelat med Lew Alcinder, senare känd under namnet Kareem Abdul-Jabbar. En av NBA:s största genom tiderna.
Jag bestämde mig på stående fot att tacka ja till Ed Klimkowski. Samma kväll fick jag ett telefonsamtal från Luxemburg. Det var Kenny som ringde. Han hade fått reda på att det inte skulle bli någon resa till Kina. Han var besviken och kände sig lurad av Mc Gregor och ville komma direkt. Han hade också en kompis Fran O´Hanlon som också ville komma. Kenny sa: "vi delar på mitt arvode". Det lät mycket lockande, men eftersom jag redan gett klartecken till Jerry var jag tvungen att tacka nej till Kenny och Fran.
Ed anlände kort före säsongstarten. Det var meningen att han skulle fungera både som spelare och tränare. Laget hade dessförinnan tränats av Rolf Andersson. Ed fick se första matchen från läktaren. Han fick se en bedrövligt dålig start. I pausen gick han in och tog över coachingen. Spelarna kom ut som ett helt nytt lag vände och vann matchen.
Det visade sig snart att Ed var rätt man för uppdraget. Han tillförde mycket som spelare främst genom sin proffsiga inställning. Han skapade som coach ett utmärkt lagförsvar.
Ed hade bara varit i Sverige några dagar när han bad om ledighet för att åka tillbaka till USA för att gifta sig. Han återkom i sällskap med Carol.
Ed´s debut i seriespelet fick vänta med tanke på karensregeln. Men han skulle få spela sin första match i en träningsmatch mot ett finskt lag. Tidigt på matchdagen ringde Ed, han hade tänkt förbereda sig genom att laga en rejäl lunch, men råkade välta en kastrull med kokande flotyr över benen. Han fick allvarliga brännskador så att vi åkte i ilfart till Karolinska sjukhuset. Eds spelardebut fick därför vänta. De ganska svåra brännskadorna läkte dock genom en fantasisk vårdinsats av sjukhuset, och på mycket kort tid var Ed klar för debut i seriespelet.
Ed var inte bara en bra coach han var en mycket duktig spelare och hans proffsiga inställning smittade av sig på de svenska spelarna som höjde sig fantastiskt. Trots att han inte var så lång var han en utomordentlig returtagare.
Han berättade för mig att när han växta upp i New York i ett hyreshus hade han en basketkorg på gården där han tränade skott närhelst han kom åt. Hans pappa som hade ett duvslag på hustaket ogillade om bollen studsade i marken och skrämde duvorna. Genom att ständigt jaga returer på missade skott utvecklade han sin förmåga som returtagare.
Redaktionens kommentar:
Solna var först, men med Ed´s inträde i svensk basket öppnades slussarna för spelarimporten från USA,
dessa blev nu ett permanent inslag i sporten - underhållningsvärdet steg, publiken strömmade till.
En del klubbar tog sig vatten över huvudet - man hade helt enkelt inte riktigt koll på vad man hade importerat. Spelarkvaliteten var ojämn.
Frågor, diskussioner och debatter uppstod om deras närvoro - Hur många ? - Övergångsregler -
Påverkan på svensk basket o.s.v.
Med Ed som spelande coach vann Solna IF sitt första senior-SM-guld säsongen 1972/73.
Ed blev kvar i Solna IF t.o.m. säsongen 1976-77 och coachade vidare i Europa (Schweiz och Italien) ett antal år.
Han bor idag (2020) i Virginia,USA
Betr. "Turistande amerikaner kunde ibland deltaga i uppvisningsmatcher eller europacupmatcher",
som Kristofer nämner i början av artikeln, vill vi nämna några coacher/spelare av den typen i Solna
under tiden före 1972:
Richard "Dick" Marrone, Oda Phillips, William Kylander, James Lee, Lee Baldwin