1997-1998 | solnabasket-1959-2016.se

1997-1998

Glädje och sorg präglade ännu en gång Solna Vikings Ligasäsong.

Många hade hoppats på en final för "Wiströms vesslor" men istället blev det ännu en gång sorti i kvartsfinalen. Headcoach, Bengt Wiström tog ansvar för de uteblivna framgångarna och bad att få lämna coachsysslan.

Säsongen var dock inte bara en besvikelse flera av de unga spelarna börjar bli så bra som man hoppats på.

Martin Borg var i mångas ögon 1997 års rookie (det blev Olouma Nnamaka) efter sina fantastiska slutspelsmatcher mot Sundsvall och M7 Borås. Martin hade en tuff start på säsongen och stod inte att kännas igen. Men i november 1997 svängde det för honom och ännu ett slutspel var det han som genomgående var Solnas bäste svensk.

Den sista kvartsfinalen mot Kings var troligen den matchen som gav Martin en landslagsplats.

Ännu en gång blev en av Solnas amerikaner utnämd till årets MVP. 1997 var det Otis Smith, den här gången en liten kille från Indianapolis som lirat basket i Finland. Ron Rutland gjorde sin bästa säsong som basketspelare och var egentligen ohotad som Ligans mest värdefulla spelare. Hans passningar blev klassiska och hans kyla är omtvistad. Ron var förmodligen Vikings mest bedrövade spelare efter kvartfinalerna. Han tog på sig förlusterna mot Södertälje. Det var egentligen bara Södertälje som lyckades stoppa Rutland. Både i slutspelet och i grundserien.

Som lag betraktat var fjolårets Vikings ett ännu bättre lag än i fjol.

Flera spelare lyfte sitt spel jämnfört med året innan. Återigen var Solna det lag som gjorde mest poäng som lag (92 poäng per match), det lag som spelade runt sitt lag mest (förstafemmans speltid var lägst), det lag som tog tredje mest offensiva returen.

Laget delar nu på ett ligarekord tillsammans med Plannja. Båda lagen vann åtta raka bortamatcher. Det hade ingen lyckats med tidigare. Solna hade också en minnesvärd utklassning av blivande svenska mästarna Norrköping Dolphins med 38 poäng i mässhallen.

Publiksnittet ökade ännu en gång. Solna Vikings är det enda lag vars publiktillströmning ökat varje år, de senaste fyra åren. Det tål att sägas gång på gång.

1994 hade Vikings 423 åskådare i snitt. Sedan dess har publiken ökat varje år. 1995 var publiksnittet 1105.

1996 hade man 1316 i snitt. 1997 1700. Ifjol gick 1943 personer på varje match. Det är närmast osannolikt vilken förändring som Solna gjort när det gäller sina arrangemang.

Vikings blev ledande i hur en match ska arrangeras.

Organisationen bestod av nästan 100 funktionärer som arbetade bara med Ligamatcherna. Godisregnet har blivit en institution och familjer utan egentligt intresse för sporten har lockats av den totalupplevelse

som en basketmatch i Solna innebär.

1998 fick klubben till slut priset som årets matcharrangör.
Dock fick man dela priset med Plannja som abbonerat på priset de senaste åren.

Hursomhelst en rolig belöning till alla de människor som arbetat med matcherna i alla år.

Som alltid var det många gäster, kändisar och nationalsångare på besök i Solnahallen. Kulmen var dock under slutspelets två hemmamatcher. I första matchen, sjöngs nationalsången av fröken Sverige, Viktoria Lagerström. Hedersgäst var Lennie Norman och i halvtid uppträdde Solnagruppen The Navigators i Vikingslinnen.

Deras låt Come into my life blev en av Sveriges mest sålda singlar.

I den andra slutspelsmatchen uppträdde Fred Johansson i halvtid. Nationalsången framfördes av Angela Holland sångerska i svenska gruppen Jazzaj.

I samband med seriefinalen mot Plannja slog Vikings publikrekord för Ligabasket i Solnahallen.

2561 åskådare är ett svårslaget rekord med Solnahallens nuvarande utseende.

Publikmässigt var dock den betydelselösa matchen mot Sallén den största framgången.Sista grundseriematchen i Solnahallen och trots att båda lagen inte hade nåt att spela för var hallen sprängfylld av entusiaster och basketfans från båda lagen. Chockade besökare trodde inte sina ögon och vana skeptiker fick finna sig att sitta i trapporna eller på läktarnas ytterkanter, för att överhuvudtaget få plats.

2427 åskådare såg den matchen och bevisade att folk inte behöver gå på idrott bara för att det är en match som gäller något. Även om inget SM-guld roddes hem den gångna säsongen heller har sällan Solna Vikings varit mer i ropet än nu. Ett tydligt bevis på det var när Vikings för tredje året i rad reste till Falun och Lugnet för att spela Ligamatch.

Den här gången mot M7 som har tre spelare från trakten.

Stämmningen i Falun var enorm och 90 procent skrek Solna! Solna! Detta i en stad som inte har något med Stockholm och Solna att göra.

Kanske är det landslagsforwarden och Plannjaspelaren Dennis Aulander som summerar säsongens helhetintryck bäst: -Solna har det absolut största klubb- och vikänslan av alla ligalag.

Hade någon sagt det för 5 år sedan hade många skrattat.

Stående fr. vänster: Ron Rutland, Mikael Nylund, Mats Levin, Thomas Lundahl, Lesli Myrthil, Thomas Tilliander, Urban Söderman, Frode Loftsnes, Eric McAllister,

DeCarlo Deveaux, Emil Zacconi, Martin Borg,

Sittande. fr. vänster: Dr. Klas Östberg (Läkare), David Visscher (Ass. coach), Bengt Wiström (Coach), Kenneth Romlin ? (Mtrl. förv.), Magnus Mared (Trainer)

Saknas på bild: Christopher Anrin

Fotograf: Okänd (från Solna Viking´s programblad)

Källa: Ur Per-Olof Lefwerth´s samlingar

Stående fr. vänster: Maria Eriksson, Hanna Boden, Lisa Andersson, Anna Levin, Caroline Brattnäs, Linda Höglund, Kristina Jovanovic, Marianthi Koukovinou,
Catharina ”Ia” Nilsson, Nina Baresso, Nadia Tewelde, Keri Chakonas,

Sittande. fr. vänster: Anders Härd, Sara Lundquist, Niklas Österberg

Saknas på bild:

Fotograf: Okänd (från Solna Viking´s programblad)

Källa: Ur Per-Olof Lefwerth´s samlingar